”De där två flickorna är som småyoghurtarna i affären – de sitter ihop.”

​​​​

Isora och Shit bor uppe i bergen, långt ovanför turisternas soldränkta stränder. Det är bara juni och redan hänger lågmolnssorgen och trycker över huvudet och känns som cement i skorna. Inte en enda dag har det varit solsken, molnen har låst himlen som en rostig hasp som inte går att få upp och det går inte att se nån skillnad på havet och himlen här uppifrån berget, allt ser ut som samma gråa smet.

​

Isora bär på minnet av en död mamma och ett halsband med Jungfrun av Candelaria. Shit bär på en rädsla för allt, medan hennes föräldrar sliter på turisthotellen i södern. Shit, Shit, Isora kallar henne Shit –för skit är vackert och underskönt som dimslöjorna runt pinjeträden. De drömmer om att bli smala, om att få åka och bada i  havet och om att leva och dö tillsammans. “Bevare mig väl, om den ena kastar sig utför en klippa, kommer den andra att hoppa efter” 

​

Föreställningen, som baserar sig  på Andrea Abreus hyllade debutroman Åsnesommar, skildrar en symbiotisk vänskap i ett absurdistiskt gränsland mellan barn och vuxen. Vi rör oss sömlöst mellan flickornas inre och yttre världar och gestaltar såväl grova fantasier som brutal verklighet och romantiska drömmar. Som ensam skådespelare gestaltar Frida Beckman hela Shit och Isoras värld. Med hjälp av dockor och objekt förkroppsligas en mörk och grotesk “coming of age” för vuxna där dockorna får ge röst åt barndomens ensammaste tid.