”De där två flickorna är som småyoghurtarna i affären – de sitter ihop.”

​​​​

Isora kallar alltid sin bästis för Shit ”för skit är vackert och underskönt som dimslöjorna runt pinjeträden” 

Båda flickorna bor i en by på en ö uppe i bergen, långt ovanför turisternas soldränkta stränder. Isoras mamma dog när hon var liten och Shits föräldrar sliter på turisthotellen i södern och är aldrig hemma. 

Som två enfants terrible strövar Isora och Shit runt i byn på dagarna och blir bjudna på mat hos byns gummor. När dom ätit sig mätta stoppar de trädgårdsslangen i rumpan för att få skitan – det är nämligen bra att skita under tryck, för då blir man smal som ett benrangel. När allt börjar skaka som när jorden varslar om vulkanutbrott så är det förmodligen bara Isora och Shit som gnuggar sig. De drömmer om att få åka till havet där dom aldrig har varit men gummorna säger bara: ”vad ska ni dit och göra? Havet är djävulen, havet är hin håle själv”. Sen gör gummorna korstecknet om och om igen: “Bevare mig väl, om den ena flickan kastar sig utför en klippa, så kommer den andra att hoppa efter”

​

Föreställningen är baserad på Andrea Abreus hyllade debutroman Åsnesommar, skildrar en symbiotisk vänskap i ett absurdistiskt gränsland mellan barn och vuxen. Vi rör oss sömlöst mellan flickornas inre och yttre världar och gestaltar såväl grova fantasier som brutal verklighet och romantiska drömmar. Som ensam skådespelare gestaltar Frida Beckman hela Shit och Isoras värld. Med hjälp av dockor och objekt förkroppsligas en mörk och grotesk “coming of age” för vuxna där dockorna får ge röst åt barndomens ensammaste tid.​

​

"Gå och se!"

”Vildhundar” är baserad på romanen ”Åsnesommar” av den spanska författaren Andrea Abreu. I Eva-Maria Benavente Dahlins dramatisering blir den en rapp och njutbart vulgär pjäs om att befinna sig i tillståndet mellan barn och vuxen."

"Uppsättningens enda skådespelare är underbara Frida Beckman, som ger de båda dockorna unika personligheter."

"[...] trots allt mörker är detta en rolig pjäs! Jargongen är upplivande, flickornas tilltag helt orimligt dumma men också fullt logiska. Allting är hela tiden på gränsen. Och trots att handlingen drivs framåt av två porriga dockor utan mimik, är det enkelt att föreställa sig det dimmiga, smutsiga landskap de rör sig i. Deras känslor och tankar, deras skam och lust.

När föreställningen är slut delas det ut blommor trots allt. Samtliga inblandade förtjänar alla rosor de kan få."

​

-Sara Berg, Sydsvenskan

​

​

"Det är svidande vackert att se Vildhundar. Föreställningen som helhet lämnar mig rikare på vad det innebär att vara en vän och att växa upp. Det finns en tyngd i denna uppsättning som inte känns påtvingad eller överdriven. Föreställningen är mer än två timmar lång men det känns som några få minuter. Du kommer inte ångra att du ser Vildhundar av Malmö dockteater."

​

- Dante Wiechel, Kulturbloggen